Pokémon – 13 år senare.

Läste precis ett inlägg på Spelografi angående det nya Pokémon spelet och det fick mig att tänka över mina minnen ifrån denna, låt oss säga underbara serie och jag var bara tvungen att skriva av mig lite.

Första gången jag fick höra om Pokémon var någon gång i slutet på 1998, jag hade följt med en kompis hem för han ville visa mig något som hans bror hade visat för honom några dagar tidigare. Han hade redan berättat lite för mig vad det var för något. Att man spelar en kille vid namn Ash som en dag får åka till en professor och välja en av tre varelser. En drake, en sköldpadda och en levande växt.
Man skulle gå runt i världen för att slåss emot skurkar och banditer i jakt på nya varelser att tämja för att få fler till sin samling. Han laddade upp spelet på sin brors dator och visade mig hur det såg ut, visade mig striderna och hur man fångade olika Pokémon.
Vi bytte stol och jag fick äntligen sitta vid spakarna. Det var jag som styrde varelserna, det var jag som bestämde vilken attack de skulle använda och jag kan säga att det inte gick så värst bra. Jag dog om och om igen, men jag gav inte upp och min kompis fick snällt sitta och kolla på tills jag äntligen hade besegrat min första motståndare.
När jag sedan skulle gå hem fick jag med mig en diskett innehållande instruktioner på hur jag skulle kunna spela Pokémon på min egna dator.

Varje dag på rasten i skolan så pratade jag och mina kompisar Pokémon. Vi pratade om vilken varelse som vi tyckte var coolast utav alla. Min egna favorit var Cubone, en dinosaurieliknande Pokémon som springer omkring med ett ben i handen och har ett kranium som hjälm. (Jag fick senare reda på att det var hans egen mammas kranium och då var det inte lika häftigt längre).

Men mitt absolut starkaste minne var när jag var kanske 8-9 år och jag, tillsammans med ett par kompisar hade tagit bussen in till stan för att se den första Pokémon-filmen (Pokémon – The First Movie). Det var inte själva filmen i sig som gav mig ett så starkt minne, utan det var efteråt när jag kom hem.
Mamma hade följt med oss in till stan för att följa oss till biografen, där hon också hade hämtat oss någon timme senare. Jag fick då genast syn på att hon gick runt med en plastkasse som jag inte mins att hon hade haft med sig in.
Vi kom hem och mamma gick in och ställde kassen i köket, hon visste nämligen hur nyfiken jag kunde vara på saker och ting. När hon sen gick iväg för att göra sig i ordning för att gå och lägga sig så passade jag på.
Jag gick snabbt, men tyst ut i köket för att se vad som fanns i påsen och jag bara gapade av vad jag fick syn på. Ett Game Boy med ett tillhörande Pokemon Red Version.

Tack mamma, tack för att du gav mig en biljett till denna spännande resa.
Och tack till Satoshi Tajiri, insektssamlaren ifrån Machida utanför Tokyo.

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: